Det här ska bli den mest personliga texten jag publicerar. Den handlar om mig själv som 26-årig nybörjare på börsen någon gång efter finanskrisen 2008, när jag trodde att jag hade ett bra grepp om vad jag höll på med. Spoiler: jag hade inte det. Jag har inte räknat på det exakt — det vore för smärtsamt — men min uppskattning är att mina första fem år på börsen kostade mig minst en årslön i förlorad avkastning jämfört med om jag bara hade lagt pengarna i en bredd-indexfond och låtit dem vara.
Det är ingen unik historia. De flesta nybörjare gör samma fel. Skälet att jag skriver om det är inte terapi, utan att jag har börjat se samma fel hos människor jag pratar med — och varje gång jag ser dem känns det som att se en yngre version av mig själv göra dem igen. Så här är fem av de dummaste, ungefär i den ordning jag begick dem.
1. Jag köpte aktier jag redan hörde alla prata om
Min första aktiepost var i ett bolag jag hade läst om i fem olika tidningar samma månad. Jag minns inte exakt vilket — det är en del av poängen — men det var ett av de där “alla pratar om det här just nu”-bolagen, någonstans i den första euforiska delen av återhämtningen efter Lehman-kraschen. Jag köpte det dyrt, sålde det billigare ett halvår senare, och förstod inte varför.
Det jag inte visste då var hur informationsasymmetrin på börsen fungerar. När en aktie når kvällsnyheterna har de seriösa flödena redan tagit sin position. Det du läser om är resultatet av deras intresse, inte ett tips om vart de är på väg. Då är priset redan justerat för informationen — och ofta lite till på köpet, eftersom retail-pengarna pumpar in och driver upp det ytterligare.
Lärdomen var inte att man inte ska köpa populära aktier. Det är att man inte ska köpa dem för att de är populära. Det är två olika saker.
2. Jag sålde mina bästa innehav för tidigt
Det här är värre än det första. Jag hade en gång — exakt vilket bolag är inte poängen — en position som under ett par år nästan dubblade i värde. Och eftersom jag hade läst någonstans att “man ska sälja på toppen” och eftersom kursen redan dubblat, sålde jag. Bolaget fortsatte sedan att stiga med ytterligare 300 procent över de kommande fem åren.
Det här är en av de vanligaste fällorna och den har ett namn i beteendeekonomin: anchoring. Vi fastnar i inköpskursen som en mental ankarpunkt och bedömer värdet i förhållande till den, inte i förhållande till bolagets framtida potential. En aktie som dubblat känns “övervärderad” jämfört med din inköpskurs, även om den är prissatt vettigt jämfört med fundamentan.
Peter Lynch, som under sin tid förvaltade Magellan-fonden, brukade säga att hans största misstag inte var aktierna han köpte som föll, utan aktierna han sålde som sedan tiodubblades. Han kallade det att “rycka upp blommorna och vattna ogräset”. Det är exakt vad jag gjorde.
3. Jag jagade förlorare i tron att de skulle vända
Här går det från enkla missar till ren psykologisk svaghet. Efter några misstag ovan började jag — kanske för att jag ville bevisa för mig själv att jag kunde hitta vinnare — köpa aktier som hade fallit kraftigt. Resonemanget var alltid detsamma: “Det här bolaget är fundamentalt sunt, marknaden överreagerar, jag är smart nog att se det.” Det var jag inte. Bolagen var sällan så undervärderade som de såg ut, och fallen fortsatte ofta.
Det här fångar i grunden vad Daniel Kahneman kallar förlustaversion. Vi hatar att förlora mer än vi älskar att vinna — så när vi sitter på en förlust söker vi desperat efter en räddningsplanka. Att köpa mer av en fallande aktie är en sådan planka. Den känns rationell (“nu får jag den billigare!”) men är ofta bara en känslomässig respons på obehag.
Jag har sedan dess en regel: om en aktie jag äger faller mer än 25 procent, läser jag inte mer om bolaget på två veckor. Inte rapporter, inte analyser, inte kommentarer. När tiden gått tittar jag på caset från noll. Antingen vill jag köpa mer — då är det rationellt. Eller också vill jag inte — då säljer jag. Men jag fattar inte beslutet i affekt.
4. Jag hade alldeles för få bolag i portföljen
I tre eller fyra år gick det runt mellan tre och åtta bolag i hela min portfölj. Resonemanget var att man “ska fokusera på sina bästa idéer” — vilket Warren Buffett också har sagt, men då med tilltal till människor som ägnar sextio timmar i veckan åt fundamental analys. Jag ägnade kanske två timmar i veckan. Det var inte tillräcklig informationsbas för att rättfärdiga den koncentrationen.
Studier visar att man får merparten av diversifieringsvinsten redan vid 15–20 bolag jämnt fördelade över sektorer. Färre än så, och idiosynkratisk risk dominerar — det vill säga risken i ett enskilt bolag väger för tungt. Det är inte att vara dålig på att analysera; det är ren statistik. Och det räcker att ett av sex bolag har en stor smäll för att hela årets avkastning ska försvinna.
Jag har idag mellan tjugo och tjugofem bolag, plus indexfonder som bas. Det är fortfarande aktivt valt — men diversifierat nog att inget enskilt missgrepp dödar mig.
5. Jag följde börsen för tätt
Det här är det mest banala men kanske det dyraste. Under en period kollade jag portföljen flera gånger om dagen. Varje upp- eller nedgång väckte en impuls — sälja, köpa, justera. Och varje gång jag följde impulsen kostade det courtage, spread och oftast också en sämre tajming än om jag bara låtit positionen vara.
Det finns gott om forskning på det här. En berömd studie av Brad Barber och Terrance Odean på 90-talet jämförde män och kvinnors aktieresultat och fann att män, som handlade betydligt mer aktivt, presterade sämre. Slutsatsen var inte att män är dåliga investerare i sig — utan att hög handelsfrekvens är en stark negativ prediktor för avkastning. Friktionen äter dig.
Vad jag gör nu: jag tittar på portföljen en gång i månaden, normalt i samband med att jag gör mitt månadssparande. Övriga dagar låter jag den vara. Det är inte att jag är ointresserad. Det är att jag har förstått att mina spontana beslut nästan alltid är sämre än mina förplanerade.
Vad summan av det här blev
Som sagt, jag har inte räknat exakt. Men om jag uppskattar att jag varje år under fem år förlorade några procentenheter mot index — vilket är ungefär vad de samlade felen ovan borde ha kostat — så är vi i en storleksordning på flera hundra tusen kronor sammanlagt. Räknat med ränta-på-ränta över de tjugo år som följt är notan väsentligt större än så.
Det är inte en tröstlig text. Men den är ärlig, och om någon som läser den kan undvika ett av misstagen ovan så är priset jag betalade åtminstone delvis återbetalat. Börsen är inte en arena där man får tillbaka sina misstag — den är en arena där andra människors misstag flyter över i ens egen avkastning. Det enda sättet att bli en bättre investerare är att göra färre fel, och det enda sättet att göra färre fel är att veta vilka man redan har gjort.
Det här är min lista. Vill du dela din — jag läser gärna.
